Jag har suttit och läst igenom alla inlägg från starten 2008, flera minnen dyker upp och en skön insikt om hur fokus har kunnat flyttats bort från E:s epilepsi.
Att skriva en blogg anonymt som jag bara berättat om för ett fåtal utvalda personer har varit en stor hjälp i min bearbetning. Det har samtidigt varit väldigt skönt att få kommentarer från människor jag inte känner men som har känt igen sig i vad jag skriver om. Jag har medvetet valt att inte berätta om bloggen för nära vänner (förutom en som också har barn med autism) så att de inte ska känna sig berörda av någon eventuell frustration över en kommentar till exempel. Kuratorn på habiliteringen var klok nog att hejda sig när hon först blev nyfiken när jag berättade om min blogg. Samtidigt som hon ville läsa så var hennes omtanke om mig större, att jag behövde den ventilen och att jag kanske någon gång även behövde skriva om habiliteringen eller annat som inte hon borde eller behövde veta. Sedan har det funnits många andra som jag känner som jag av olika anledningar valt att inte anförtro mina känslor för, oftast av den enkla anledningen att vi inte har och inte bör ha den relationen.
Samtidigt så är en blogg ute för allmänheten och är den inte skyddad så har alla "rätt" att läsa den. Jag ville gärna att andra människor skulle läsa den, tänkte att hjälper den någon som känner igen sig så är det bra. Och de som har fått veta om bloggen av mig har samtliga gett mig någon form av feedback, som har betytt jättemycket för mig. Men jag ville bestämma själv över vilka som skulle läsa den som vet vem jag är. Nu har det inte varit så tyvärr vilket jag först idag har fått vetskap om. Därför fungerar den heller inte längre som ventil och bearbetning för mig längre, jag kan inte vara lika privat längre utan får fundera på andra strategier som kan fungera.
Om jag har sårat någon så vill jag försäkra om att det inte var min avsikt. Kommentaren "när jag tycker att förskolan inte sköter sin del över huvudtaget, när jag tycker att de inte berättar allt, när kommunikaitonen inte fungerar och det blir strider i stället för samarbete då kommer stressen direkt" kan jag föstå att den skapar oro och en undran. Läs det med betoning på När... inte Att det är så alltid.
Vi alla i min familj är glada för valet av förskola vi gjort och jag har haft ett stort förtroende för alla som jobbar med E och gillar även övrig personal skarpt. Men det har varit tillfällen då inte allt har berättats, av omtanke om oss har det sagts, men ändå... Det har retts upp och fungerar nu mycket bättre. Tillfällen då kommunikationen har kunnat vara bättre, tillfällen då jag säkert uppfattats som krävande med mina önskemål, då jag tyckt allt har gått för långsamt på förskolan Och hemma. Jag har uttryckt frustration över förskolan en gång här men många gånger fler över min egen otillräcklighet.
Så visst, i en stund av stor stress så har det säkert känts som att alla jobbar mot oss och E och ingen förstår, ingen gör något men läs det som de stunder du själv kanske har då du inte tycker din partner hjälper till, din chef inte lyssnar, dina barn inte lyder, din svärmor är hopplös och så vidare. Stunder då du helt enkelt är trött på någon eller några och på stress eller är besviken eller vad som helst och snabbt generaliserar till att det gäller allt och alltid. När jag varit missnöjd eller fundersam över något så har jag sagt det men tyvärr kan det uppfattas onödigt hårt i skriven text. När det gäller den andra bloggen, så ja, jag blev ledsen men funderade och kom fram till vad det berodede på och behövde inte ta upp det med någon. För besvikelsen fanns inte kvar.
Att ha eller jobba med barn med särskilda behov är mycket speciellt, särskilt om ni dessutom förväntas ha ett pedagogiskt samarbete med familjen som dessutom har en massa funderingar och åsikter... Hur fantastiska jag än tycker ni är så kommer vi ha konflikter, precis som man faktiskt bör ha i ett team. Det gör att utvecklingen går framåt. Att till slut i alla fall vara ärlig och berätta som M gjorde, uppskattar jag. Det krävs mod att vara ärlig. Det är svårt att hitta sina roller i ett vanligt arbetslag och så klart ännu svårare när det dessutom ska bestå av föräldrarna. För alla som jobbar med IBT måste, vare sig de vill eller inte, samarbeta. Det är inte en verksamhet som bedrivs på förskolan utan samma arbete fortsätts med hemma. Planeringen måste vara gemensam, ett gemensamt vi behöver nås. Så klart svårt för vem som helst.
Däremot så är jag ledsen och besviken att bloggen har lästs av många som har vetat vem jag är, vetat att bloggen är anonym och varken bett om min tillåtelse eller ens berättat det!! Jag är ledsen att någon som har fått kännedom om bloggen av mig berättat om den utan att kolla med mig. Jag är ledsen att så många sedan valde att läsa den, som sagt utan att varken be om lov eller i alla berätta att den lästes. Då hade jag kunnat välja själv om jag skulle avsluta den, vara mindre utelämnande eller välja att ni skulle få ta del av mina känslor. Nu fick jag inte den chansen och det känns tungt. Som sagt, det är en risk man tar om man skriver en blogg, jag trodde min var så ointressant att risken inte fanns. Nu blev det i stället ett väldigt ojämlikt förhållande där en grupp människor fick veta saker om mig utan vare sig min tillåtelse eller ens min vetskap om det. Inte en enda liten kommentar har jag fått under denna långa tid som detta har pågått. Inte någon respons what so ever och tillfällena har varit många. Förtroendet är brutet och besvikelsen mycket stor.
Jag ber alla att i fortsättningen kolla sånt här innan, är det ok att lämna ut, är det ok att läsa något som skrivs anonymt då du vet vem det är och du inte fått det personligen. Det räcker med en fråga och gör du inte det så kan du berätta att du läser det. Fråga dig själv, hade jag gillat det, vad hade jag själv velat. För annars måste det väl kännas som att snoka i en dagbok eller?
En sista önskan, ni som känner till E:s andra blogg, den som inte är anonym men som inte är för den okända allmänheten, ni kan väl gå in där ibland i stället och läsa om allt jobb som görs både hemma OCH på förskolan, alla framsteg som E gör och om olika funderingar och tankar. Om ni har tid så skriv en kommentar, det betyder mycket. Abslout inget jag kräver eller förväntar mig men hellre det än att ni läste här! Den är ju faktiskt till för alla i Es nätverk som är intresserade både av henne och av att lära sig mer om autism, till skillnad från denna. Denna handlade mest om mig...
